Ett år, fem månader och två veckor sedan jag skrev här senast. Så fruktansvärt många saker har hänt i mitt liv sedan dess, vissa bättre än andra. Jag hunnit bo i Norrtälje, men har sedan även hunnit flytta tillbaka till Uppsala. Nu befinner jag mig i min lilla hemort Karlholmsbruk och jobbar på ett äldreboende över sommaren, det är ju trots allt sommarlov. Det senaste året har jag grubblat mycket, jag har kämpat på som fan med skolan eftersom jag även bestämde mig för att gå om andra året på gymnasiet på grund av sjukdomar och sådant som kom ivägen. Jag har mått dåligt. Jag har fyllt 18. Jag har testat på kroglivet i Uppsala, kanske lite för mycket om du frågar vissa av mina närmsta vänner. Jag har sett några av mina vänner och föredetta klasskamrater ta studenten, medan jag stod där bredvid och såg på. Men jag är inte bitter för det, nästa gång är det min tur. Jag ska ro detta i land med flaggan i topp, så är det bara.

 

Någonting otroligt jobbigt som har hänt, faktiskt ett år och en vecka efter mitt senaste inlägg, är att min pappa har fått en stroke. Inte vilken slags stroke som helst heller, utan en allvarlig sådan. Den 10:e december 2014, jag hade precis fått tillbaka mitt matteprov från testweek då jag får samtalet och hela min värld rasar samman. Vi visste då ingenting om hur pappa mådde eftersom han, olyckligtvis, befann sig i Belgien. Han fick en ovanlig stroke och hamnade i ett tillstånd som kallas Locked-In Syndrome. Jag vet inte hur många timmar jag spenderat googlandes och gråtandes över vad jag läst. Jag var förkrossad. De senaste fem månaderna har varit otroligt omtumlande, men jag har lärt mig en hel del och har stärkts otroligt mycket. Pappa mår nu bättre och kan till och med röra på vänster hand/arm, samt huvudet och munnen. Det är helt fantastiskt. Snart får han komma hem från rehabiliteringsavdelningen på Akademiska i Uppsala. Ska bli otroligt spännande. Jag har dessutom fått möjligheten att själv utbilda mig till assistent, så att jag har full koll på vad som behövs göras när det kommer till t.ex tracheostomin och sonden, och hur man utför det. En enorm trygghet för både honom och mig, men även en fantastisk kunskap och erfarenhet att bära med sig ut i arbetslivet.

 

 

Här kommer lite blandade bilder från när vi var i Belgien och spenderade större delen av våra dagar i ett väntrum 

Utöver detta så har jag träffat de mest fantastiska människorna jag vet, mina nuvarande bästa vänner. Kunde inte vara lyckligare över att ha dem i mitt liv.