Det är inte perfekt.
Inatt cirkulerar bra och dåliga tankar i mitt huvud. Man skulle kunna tycka att det är bra att tänka både bra och dåliga tankar, så att man finner en balans och slipper bli överexalterad över alla bra tankar eller jättedeppig på grund av alla dåliga tankar. Men trots att det finns en balans mellan bra och dåliga tankar så har jag ändå en tendens att känna mig mer nere än uppe? Hur kommer det sig? Väger de dåliga tankarna mer än de bra eller har de bara större effekt på mitt humör och min sinnesställning?
Vad tänker jag på?
Det vanliga. Skola. Framtid. Familj. Allt som kommer ivägen, allt som kan komma ivägen
Och allt som redan har kommit ivägen.
Jag vill, jag vill verkligen. Jag kan, jag vet att jag kan. Jag har bara inte orken. Inte orken att lyfta pennan eller ta det där avgörande steget. Det där beslutet som behövs. Jag har inte orken att gå i alla trappor, känner hur mina ben viker sig. Jag har inte orken att kliva upp på morgonen och låtsas som om allt, exakt allt, är perfekt. Det är det inte.
